Började med att vi hade precis gjort oss iordning för att åka iväg och träffa folk, skulle bara mata Hugo. Det gick sådär och han var väldigt gnällig. Kände på hans huvud och han var väldigt varm så jag bad Dan hämta örontempen... 38,1 säger han. "Nej, men sluta", "du skämtar", var vad jag fick fram. Men han skämtade inte :( Då blev jag riktigt orolig... Han hade börjat få lösare bajs också, så efter en liten stund bestämde vi oss för att ringa 1177 och rådfråga. "Åk in direkt" svarade hon, "med tanke på att han är så liten, det står i mina papper att jag ska råda er att åka in på en gång". 

Två riktigt oroliga föräldrar kastar på sig kläder och slänger ner det viktigaste till Hugo i skötväskan. Vi skiter i hans ytterkläder och lägger på en varm filt istället. Ner till bilen och iväg till Sachsska, SÖS. Det blir inskrivning och undersökning direkt av läkare, de tar tempen igen som nu stigit till 39,6! Min lilla prins säger inte ett ord när läkarna måste sticka två ggr i hans händer för att få ett blodprov. De sa att han var den duktigaste bebisen de någonsin träffat. Stolt mamma, mitt i oron... Tillslut säger de att vi kommer få ett rum då de vill observera honom under natten. Rummet har dock bara en säng. På eftermiddagen/kvällen kommer en sköterska in och säger: "ja, jag vet inte vem av er som stannar..?" Jag blev helt ställd, Dan också tror jag, då vi båda två var helt tysta och bara stirrade på henne. Då säger hon: "ja, ni behöver ju inte bestämma det nu"... Jag ville bara gråta, ska en av oss lämna vår sjuka son? Ska en av oss behöva ta hand om honom ensam? Men då säger Dan att han vägrar åka hem och att vi båda ska stanna, vi får helt enkelt sova i skift. Om man ens kan sova när ens son har hög feber och diarre... 

Stackarn bajsade så ofta att rumpan bara blev rödare och rödare, tillslut kom det blod. Ibland mer blod än bajs. Och stackarn skrek när vi var tvungna att torka honom, om och om igen. Mitt hjärta blöder när jag skriver det här! Ingen kan förstå om man inte haft ett sådant litet barn som blivit sjuk. Det gjorde ont i hela min kropp när jag hörde att han bajsade och jag visste att det gjorde så ont i hans rumpa och ännu ondare när vi sedan måste torka rent... Vid 22 på kvällen i söndags kunde jag inte hålla det inom mig längre. Jag bröt ihop och grät. Dan frågade varför jag var ledsen och jag svarade att "det känns jobbigt att Hugo mår dåligt". Han tyckte det var minst lika jobbigt som jag, såklart. Jag la mig bredvid mina killar i 90-sängen som stod i vårt rum och kramades med dom medan jag grät på Dans axel och klappade Hugo på huvudet. 

Hugo fick Alvedon när vi kom kl 16 och sedan igen kl 2 på natten. När de kollade febern efter 6 h så hade den gått ner till 37,8. I samråd med sjuksköterskan så lät vi bli att ge honom mer Alvedon, då vi ville se om febern gick ner av sig själv. Efter några timmar hade han samma temp, den gick iaf inte uppåt! Då blev vi glada och lite lugnare. Hugo sov ganska mycket nu (under måndagen) då han inte sov något alls på söndagen. När han fick i sig mat kunde han börja skratta och busa lite igen. Man blev så glad att man ville gråta, hoppa och skrika av glädje! Nu var vi bara oroliga för allt blod i hans bajs. Läkarna sa att det förmodligen beror på att tarmen blivit så irriterad och att blodkärl har spruckit. Men de tog bajsprov som vi förhoppningsvis får svar på imorgon (onsdag). Urinprov och blodprov var jättebra ialla fall. Så jag hoppas att allt är bra med vår plutt. Att det bara var magvirus, precis som läkarna misstänker. 

Vi fick åka hem vid kl 22 på tisdagen. Kom hem vid 22,30-23 och började direkt laga mat då vi knappt ätit det senaste dygnet! Blev spaghetti och köttfärssås. Sedan började jag ta ut allt smutsigt (kläder, nappflaskor) ur skötväskan, fixa disken. Både jag och Dan behövde duscha då vi blivit nerkissade och nerbajsade av vår stackars prins. Och svettats och sovit i våra kläder. Vi kom väl i säng här hemma vid kl 1... Vi var inte beredda på att bli inlagda så vi hade inte med oss någonting till oss själva. Ingen mat, inga extra kläder. Ingen mobilladdare heller så våra mobiler dog tillslut. Någon timme innan vi fick åka hem fick vi reda på att vi kunde låna mobilladdare på sjukhuset... 

Nu har vår prins ingen feber ialla fall. Fortfarande lite blod i bajset, men det börjar bli mycket fastare nu :) Vi ska på återbesök på sjukhuset imorgon kl 10,30 så då hoppas jag att de säger att han är frisk! Mammas hjärta <3 Usch vad hemskt det var att se dig sjuk. Det gjorde SÅ ont i våra hjärtan och den oron man känner går inte att beskriva... Men nu verkar du må bättre och ingen är gladare än mammsen och pappsen! Vi älskar dig, Hugo! <3

/ Mamman.