Min spindelfobi har blivit, rent ut sagt, sinnessjuk.
Det är så sjukt hur man kan vara så rädd. Riktigt jävla fucking rädd.
Har aldrig varit såhär rädd för spindlar förut. Visst har jag varit rädd, men...
Nu är jag riktigt förstörd. Enda sedan den dagen jag fick en spindel i håret/ansiktet.

Jag tittar överallt. ÖVERALLT. Innan jag går in i mitt rum kollar jag runt uppe
i taket och vid fönstrena efter spindlar (och andra kryp såklart), innan jag sticker
in huvudet i min garderob måste jag kolla att det inte sitter någon spindel där.
Idag när jag dammsög spegeln i mitt rum, ser jag något i ögonvrån.
Tittar upp i taket och precis ovanför mig springer en äcklig liten spindel.
Jag blev så jävla rädd. Först skriker jag, och kommer på mig själv stå och skrika
istället för att gå därifrån. Så jag går ut ur rummet, tittar försiktigt in...
Den sitter stilla, i taket. Vad ska jag göra nu?

Jag vågar inte döda den, jag vågar helt ärligt inte närma mig den.
Står utanför mitt rum. Tittar på spindeln så att jag inte tappar bort den.
Då kan den ju gömma sig någonstans i mitt rum och jag kommer att vara
paranoid resten av mitt liv och inte våga sova där. Jag får inte tappa bort den.
Går in i min systers rum och gråter. Storgråter. Jag är så jävla rädd.

Skickar sms till Katti som ringer upp mig och försöker guida mig, hur jag
ska göra för att döda den utan att dö själv. Jag ställer mig på sängen.
Har dammsugaren i högsta hugg, ska precis dammsuga upp den.
Då springer den jävlen rakt emot mig, jag börjar skrika som en jävla jude.
Skriker i telefonen: Vänta lite, Katti... Sen springer jag in i min systers rum igen,
och börjar gråta. Storgråta. Kan inte hjälpa det. Sedan gick jag in till mitt rum igen,
försökte hålla koll på spindeln. Ville inte tappa bort den. Står och gråter, tittar på
spindeln, gråter, tittar. Katti säger: Låt inte den där lilla saken ta över, du kan döda den.
Vi lägger på och jag ställer mig återigen på sängen, dammsugaren i högsta hugg.
Står och säger högt till mig själv: Det är bara en fluga. Det är bara en fluga.
Det är bara en fluga... Du ska dö. Du ska dö. Du ska dö!

Jag hatar våren bara för att det är då spindlarna kommer fram.
De förstör allt för mig. Jag kan inte leva normalt. Jag skulle aldrig kunna
flytta hemifrån helt själv. Vem skulle då hjälpa mig att döda alla spindlar?
Jag dödar aldrig någon själv. Tror aldrig jag har gjort det. Jag vågar inte.
Jag är SÅ JÄVLA rädd. Förstår inte själv hur jag kan vara så rädd.
De är så äckliga, och läskiga. De anfaller en. Eller det är åtminstone vad
jag tror. Det känns som om de gör det. Bara genom att finnas där så
skrämmer de livet ur mig.

Idag är första gången jag har dödat en spindel helt själv.
Det tog mig 30 minuters gråtande (och övertalande) för att våga dammsuga
upp den där lilla skiten. Den var inte stor, inte. En liten skit. Som gör mig
så jäääääääääävla rädd, nästan obeskrivligt. Det är sjukt.

/ Ems.