Varför ska du alltid göra mig ledsen och nere när jag är glad? Jag började tänka negativit redan på morgonen. Men beslöt mig sedan för att inte låta de tankarna etsa sig fast. Ialla fall inte denna dag. Det skulle komma en dag imorgon då jag kunde tänka på allt negativt och vara ledsen för mig själv, tycka synd om mig själv, vara patetiskt och barnslig, försöka göra något åt saken. För den här dagen ville jag vara glad. Jag ville vara på bra humör. Träffa min pojkvän och bara vara glad med honom, ta det lugnt. Inte behöva tänka på allt negativt och den stress jag känner. Men nej. Då ska du ta upp det som gör mig mest stressad i hela världen just nu. Det gör mig ledsen. Och stressad, pressad. Jag är redan superstressad, ledsen. Jag vet att jag inte är världens bästa eller gör mitt bästa just nu. Jag är för feg, för lat. Jag vet inte vad...

Men jag blev så ledsen. Du verkar tro att jag inte ens försöker vara duktig. Jag vill att du ska tycka att jag är duktig. Det hade inte gjort mig så mycket om det hade varit en annan dag, om du tagit upp det vilken annan dag som helst. Men inte den dagen. Då jag hade bestämt mig för att bara skjuta allt åt sidan, bara för en liten stund. En enda dag. Just den dagen väljer du att prata om det. Den dagen då jag ville vara glad. Ha ett bra humör. Känna mig lycklig. Istället kände jag mig misslyckad. Totalt misslyckad och inte älskad alls. Av någon. Fast jag vet att det inte är sant. Men stressen får mig att känna så. Den här känslan har förstört för mig, många gånger. Jag har valt att stanna hemma istället för att göra något jag verkligen vill. Jag har valt att stanna hemma istället för att träffa vänner eller den jag älskar, bara för att jag känner sådan press på mig. Jag har lämnat de mitt i natten för att jag inte vet vad jag ska ta mig till, alla negativa tankar som gräver ett hål i mitt hjärta, jag vet inte vad jag ska säga, vill inte prata om det. Jag vet ju inte vad jag vill. Jag känner mig misslyckad och inte värd mina vänner eller älskade.

Jag väljer att inte prata om det för det gör mig ledsen. Jag blir tårögd och mitt hjärta gör ont. Jag är rädd. Stressad. Jag vet att du bara vill hjälpa mig. Men du anar inte vilken stress eller press jag känner på mig själv. Det är därför jag börjar gråta. Stressen får mig att gråta nästan varje dag, i hemlighet. Jag slutar gråta så fort någon ser mig, men smärtan jag får i hjärtat sitter kvar. Smärta av stress och oro. Och mitt hår... ramlar av. Mycket. Så mycket att jag gråter när jag ser det. Jag får utslag i ansiktet. Jag vill gråta när jag ser det. Jag antar att det är på grund av all den stress jag känner, jag vill ha ett perfekt liv. Jag vill så gärna det. Men du ser inte det. Du ser bara en lat snorunge. Du pressar mig. Jag försöker, kanske inte mitt bästa. Men jag vet inte vad jag ska göra. Du tror att det går i en handvändning. Bara för att du alltid får saker serverat på silverfat. Alla får inte det. Det är inte så lätt som det var på din tid. Stenåldern.

Detta är inte till någon annan än en person i min familj.
Ingen ska behöva ta åt sig av detta förutom den personen.
Jag är ledsen. Och jag är ledsen att jag är en sån negativ gnällspik. I am sorry.

/ Ems.