Jag tror på spöken. Och jag tror på inbrottstjuvar och negerjävlar (är ju för det mesta samma sak, men ändå...). Jag känner mig aldrig rädd eller orolig. Men när någon väl skrämmer mig så blir jag jäääävligt rädd. Första gången detta hände hemma hos min älskling var när jag hade varit på toaletten och det var släckt överallt för vi skulle sova. När jag går tillbaks till sovrummet har min älskade gömt sig på golvet precis innanför dörrkarmen och hoppar upp och skrämmer mig. Och jag skriker som en påtänd häxa. Flaxar vilt med armarna. Försöker mörda honom utan resultat. Han har skrämt mig fler gånger också, men inte lika allvarliga som denna och det jag ska berätta nu.

Alltid innan jag går på toaletten (när det är mörkt ute och släckt överallt i lägenheten) så brukar jag ropa från toaletten: "Skräm inte mig nu! Då blir jag arg på dig!" och så brukar jag ha dörren öppen och lyssna om han ligger kvar i sängen eller om han tassar efter mig. Ibland så retas han bara genom att göra konstiga ljud. Och när kusten är klar så stänger jag dörren och kissar. Sen när jag ska ut så brukar jag alltid öppna dörren först och släcka sen (inte släcka först och öppna sen för då är det ju kolsvart och man ser inte ett skit).


Spöööke... Kunde ju ha varit det iaf...

Men den här gången sa jag ingenting innan jag gick på toaletten. Tänkte väl att jag sagt det där så många ggr nu (varje gång jag går på toaletten) så nu vet han att han inte ska skrämma mig. Och så gjorde jag misstaget att släcka först och öppna dörren sen - och där står han. Bakom jackorna med snabeln i vädret och säger: Ch, ch, ch, ha, ha, ha! (Ni vet det där skräckfilmsljudet de brukar göra när mördaren kommer). Han får ju skylla sig själv att jag flaxar som en idiot och skriker öronen av honom och att jag blir så sur att jag inte vill prata med honom nå mer på resten av kvällen. Dessutom fällde jag några tårar också. Så rädd blev jag faktiskt!

Så älskling, gör inte om det där, jag tror du har lärt dig en läxa nu ;)
Men jag älskar dig ändå, din lilla mops ;)
/ Ems.