La nyss upp ett klipp jag precis spelade in. När magen hoppar upp och ner, hit och dit. Det är så sjukt. Att en liten människa ligger i min mage. Livs levande. Flaxar runt, sparkar, rullar och allt möjligt. Han - vår lilla kille - som redan är så älskad. Börjar gråta när jag tänker på att jag snart får hålla honom. Se honom. Känna hans doft. Känna hans mjuka babyhud mot min! <3 Längtar så sjukt mycket!

Vi har drömt om den stunden så många gånger. Pratat om den som om det är vårt livs höjdpunkt (vilket det också är), det vi ser fram emot så obeskrivligt mycket. Stunden då vi får ha vårt lilla barn emellan oss, pussa och krama och hålla om vårt barn. VÅRT barn... Jag måste verkligen säga det högt för mig själv, nypa mig i armen. Det är så svårt att inse, så overkligt. Vårt älskade lilla barn. Nu gråter jag igen, haha... Känslan går inte att beskriva, man kan inte likna den vid någon annan känsla. Det man känner för sitt/sina barn kan man inte känna för någon eller något annat. Om kärleken och känslorna är såhär starka redan nu så kan jag inte ens tänka mig hur starka de kommer att vara när jag har mitt barn i famnen. Helt obeskrivligt!

Snart ses vi, min lilla älskling! Pappa och jag längtar så mycket efter dig! Men det vet du redan, det pratar vi om varje dag ;) Pappa försöker viska genom huden på magen att han vill att du ska gosa med honom nu, nu, nu. Men mamma säger att du måste stanna där inne ett litet tag till, vi vill ju att du ska komma ut frisk och kry <3 Vi älskar dig så sjukt mycket redan, vår lilla kille! Vi ses om ca 2 månader! <3

/ Ems.