Söndag igen... Ångest, som vanligt...

 

Vaknade imorse och var ännu mer förkyld. Och vi har ett viktigt möte imorgon, om situationen på jobbet. Jag vet att jag egentligen borde vara hemma, men kan inte missa det mötet, för vår arbetssituation behöver lösas NU innan någon av oss blir långtidssjukskrivna pga stress... 

 

Åhhhh... 

 

Livet suger just nu, ursäkta mig. Negativ är mitt förnamn just nu (eller har väl varit det ett tag)... Det enda som gör att jag fortfarande tar mig upp ur sängen varje morgon är Dan, är så glad att jag har någon som älskar mig så mycket och som jag kan älska tillbaka. Utan det så hade jag inte klarat mig igenom all negativitet och skit som händer nu, antar att det finns någon mening med allt det här, eller? Jag har alltid trott på det förut, att allt händer för en mening, att det är ödet. Men på senaste har jag faktiskt börjat tvivla... 

 

Vet inte vad jag ska tro på längre, känns som mitt liv står stilla och aldrig kommer förändras. Att det kommer vara såhär, föralltid...? Det är så jävla deprimerande, att känna så, att tänka på att det kanske ÄR så. Hur kommer man ifrån det här hjulet av negativa tankar? Snurrar runt, runt. Precis när jag kommer till ruta två, när jag tror att det är över - att det blivit bättre, då dyker ruta ett upp igen och jag tvingas hoppa tillbaka. Är det ens någon som förstår, eller ens orkat läsa det här babblet. Not blaming you. Hatar själv när människor som beter sig som jag gör just nu. Hatar mig själv. FML. 

 

Fan... 

 

/ Ems.