Det har redan blivit v 20, trodde aldrig att jag skulle "klara" mig så långt, eller rättare sagt att fostret (min lilla kille) skulle klara sig. Minns när jag bara önskade att det skulle bli v 12, så jag kände mig säkrare. Pfff, blev inte ett dugg säkrare... Det var nog inte förrän vi hade gjort det officiellt som jag kunde börja slappna av lite. Nu börjar jag förstå att risken är så pass liten att det inte är lönt att gå och tänka på vad som kan hända - njut istället! Det säger jag till mig själv och det har jag börjar göra nu. Njuter av att ha min lilla kula! Min kille, som jag känner ligga och snurra runt och fladdra där inne! Dröjer nog inte länge innan "första" sparken kommer. Känner honom varje dag nu och buffarna blir hårdare och hårdare <3