Hugo sov brevid mig inatt i vår säng, Dan sov på soffan. Hugo vaknade kl 6 och jag var sååå trött, ignorerade hans gnäll och lyckades på nåt sätt somna om även fast han flög runt som en flipperkula (som alltid). 

Jag vaknar av ett högt duns följt av ett hjärtskärande skrik. Det mest hemska ljud jag hört. Jag bokstavligt flög upp! Jag var på Dans sida av sängen på en sekund och där låg Hugo på golvet med ansiktet nedåt och tårarna sprutade på honom. Både av rädsla och smärta. Han föll ned trots att vi byggt en hög mur i sängen med kuddar under madrassen. 

Jag skrek "Dan, Dan!" Och tog upp Hugo snabbt och kramade honom hårt och sa att allt var okej och så kom Dan in och tog honom. Först då fick jag andnöd och tårarna sprutade. Skulden och ångesten. Världens sämsta mamma. Somnar om istället för att gå upp med min son, som tydligt visade att han var rastlös och ville bort från sängen. Leka och äta frukost. 

Usch. Dunset och skriker spelas upp om och om igen i mitt huvud. 

Nu sitter vi i bilen och ska åka in med H bara för att vara säkra på att han mår bra. Han har skrattat och busat men vi vill kolla ändå. Fick råd att åka till Solna men sitter fast i gullmars, har stått här i 30 min. Får se om vi kommer fram... 

Nu sover plutten i bilen. Lite läskigt, tänk om han har hjärnskakning? Usch... Mammas lilla hjärta! <3 

/ Ems.