Jag känner ingen sorg, stress osv när jag gör alla vardagssysslor, pratar med någon eller lagar mat. Det bubblar upp när jag inte tänker, när jag inte rör mig, när jag slappnar av. Det är jobbigt att inte vara tillfreds när man vet att man borde vara det, när man vet att det är så lätt att vara glad och lycklig. Man tar den svåra vägen, varför? Jag vet inte... 

Jag är ju glad, men så är jag ledsen också... Glad för så många saker och samtidigt ledsen över annat... 

/ Ems.